Mer detaljerat.

Okej, nu går det lite bättre. Alltid skönare att sitta vid sin egen dator, speciellt som de allmänna datorerna inte har de svenska bokstäverna. Så, jobbet igår(det här kommer bli ett långt inlägg):

Vi gickupp alldeles för tidigt: klockan stod på kvart över fem. (Pappa, jag förstår verkligen inte hur du kan gå upp så tidigt utan att tycka det är jobbigt.) Sedan tog vi oss ner till stan, vilket var kallt och blåsigt och alldeles för tidigt. Bilfärden tog 45 minuter, vilket spenderades mer eller mindre sovande. Väl framme fick vi reda på vad vi skulle göra. Vi skulle dra upp skyddsplast från botten av stammen, dra bort alla små grenar som höll på att växa ut där, och sedan sätta ner plasten igen. På 152 rader av plantor. Och varje rad innehöll Mååånga plantor. Vi var tio personer plus chefen som hjäpte till, som höll på med det, och det tog oss sex timmar. Efter de sex timmarna (som i och för sig innehöll kanske en halvtimmes paus och lunch) fick vi göra en annan sak, för vi hade gjort klart de 152 raderna. Då åkte vi först bil till ett annat fält och sedan fick vi flytta vajrar (stavning?) ner ett par decimeter. Det gick fort och var enkelt. Hade hellre gjort det i sex timmar! Där spenderade vi en och en halv timme, innan vi till sist åkte hem.

Överlag så var dagen bra och jag kan tänka mig att göra det igen. Det som var lite dumt var att jag hade hemskt ont i magen hela dagen, vilket inte direkt gjorde mig pepp på vad vi skulle göra. Efter en liten stund hade Dennis huvudvärk och allting kändes väldigt jobbigt. Sen fick vi lunch och saker kändes lite bättre igen. I perioder var det nästan roligt, och i vissa bara helt hemskt. Det var strax efter det jag började känna av i ryggen och kroppen att det faktiskt var drygt. När vi hade 50 rader kvar var jag sååå glad. Tills jag insåg att de sista 20 var Extremt mycket längre än resten. Helt löjligt mycket längre. Vid det laget hade Dennis börjat må riktigt dåligt, och han som jobbade frågade om vi mådde bra. (vi var lite segare än resten på grund av dels att vi var nya och dels för att vi mådde dåligt.) Dennis sa då att han hade huvudvärk och chefen gick för att hämta solglasögon åt honom. Vi blev båda två tillsagda att ha solglasögon och hatt när vi jobbade. Solglasögon skulle vi dock alltid ha, även om det var molningt ute. Tydligen kan man få cancer i ögonen (vilket jag inte visste) och det är vanligt här i nz. Saken är den att vi hade kollat efter både hatt och solglasögon dagen innan, men inte hittat några som inte var svindyra. Det finns en second-hand affär här som vi var in till idag, men den var stängd när vi letade. Så idag har vi köpt ett par solglasögon till Dennis för tio kronor; det fanns bara ett par som var bra.

Igår när jag kom hem efter jobbet såg jag att jag hade ränder av smuts på olika ställen. Vid strumorna till exempel, var jag nästan svart. Jag har en massa svarta armband på ena armen, och under dem hade jag min vanliga färg, och där de slutade var jag en smula mer grå. Allt av sand. Det var så grymt mycket sand där! Blåste upp på oss hela tiden gjorde det ju också. När jag ätit hälften av min lunch hade den börjat smaka sand istället för sallad. Inte så gott.

När jag vaknade i morse hade jag ont så gott som överallt. Blåsor under fötterna, stel i vaderna, ont i knäna så fort jag försökte få benen över sängkanten, och extrem träningsvärk i låren. Ryggen och armarna var allmänt ömma, men ändå rätt okej jämfört mot låren. Efter att ha rört mig en stund gick det dock bättre, nu är det bara låren som fortfarande skriker på mig lite ibland. Idag har vi lämnat in en lapp så vi kan få lön och Dennis har skickat hem ett paket. Då en tipsat oss om ett ställe att söka jobb på, och vi hade lite ont överallt och inte orkade gå dit, hyrde vi en varsin cykel i en timme och tänkte cykla dit. Det skulle ta kanske en 20-30 min att gå. Så, vi började cykla efter vägbeskrivningen vi fått. Och hittade absolut ingenting. Vi funderade lite och valde en annan väg, ifall vi missförstått. Efter att ha cyklat nästan hela vår timme runt på massa gator utan att hitta något, åkte vi tillbaka igen. Som jag sa förut, såååå skönt att cykla! Trots träningsvärk överallt. Vi sa återigen att vi ska skaffa oss cyklar så fort vi bosätter oss. Nu på kvällen har vi spelat lite monopol (jag vann *Stolt) och så tänkte jag försöka ringa hem igen. Har försökt en hel evighet att få tag på mamma nu, men hon verkar inte vilja prata med mig. Idag svarade min lillebror Love när jag ringde. Efter två minuter av småprat sa han något om att ”ja men.... vi hörs väl....”. Jag frågade om jag var jobbig och om han ville spela. Jag känner ju min bror. Inte helt värda 2 dollar eftersom det bara var två minuter, även om det var jätteroligt att prata med honom också. Jag hade velat prata med resten hemma också bara. Tycker att du kan ta och ringa eller smsa när du är hemma så ringer jag upp dig mamma. Så ovärt att släpa sig ur sängen åtta på morgonen flera dagar i rad bara för att ”nu är det ju kväll, så jag Vet att hon är hemma”. Meeeen, nu är det dags att lämna datorn. Godnatt (god morgon) på er där hemma!